MITT SVAR PÅ FRÅGOR STÄLLDA AV EN STUDERANDE

RÖRANDE SKENBARA MOTSÄGELSER

I HYLOZOIKENS LÄRA OM MONADENS EVIGHET

 

Frågaren hade funnit en motsägelse mellan vad som sägs om individualjagets (monadens) slutliga öde i De vises sten, kapitel 2.41 Individualjaget, stycke 8, begynnande med orden ”I sitt från all involvering fria uratomstillstånd, sidorna 158-159, och vad som sägs om monadens oförstörbarhet i kapitel 2.16 Monaden, första stycket, sidan 112; vidare ifrågasatt huruvida monadens liv genom hela kosmosmanifestationen alls vore meningsfullt, eftersom slutmålet vore lika med startpunkten. Frågaren undrade också varför monaden alls skulle välja att ingå i kosmosmanifestationen. ”Varför inte förbli i vilan och ovetenheten?”

Jag tycker nu som då att detta är bra och relevanta frågor och hoppas att det svar jag gav är tillräckligt klargörande också för andra hylozoikstuderande.

De ovan gjorda hänvisningarna till De vises sten avser 3:e upplagan av år 1995.

Hänvisningen i mitt svar till sidan 50 i De vises sten avser 2:a upplagan av denna bok, utgiven år 1973. Motsvarande textställe i 3:e upplagan är kapitel 1.28 Logik, sidorna 51-53.

 

Djurö den 22 mars 1977

Bäste herr ...!

Fru … har vidarebefordrat Ert brev till mig för besvarande i hennes ställe. Jag försäkrar Er om att varken hon eller jag ser något besvär i att seriöst intresserade av Laurencys böcker, skriver och ställer frågor för att vinna större klarhet om esoteriken. Jag personligen finner det glädjande om jag kan hjälpa Er med mitt svar. För övrigt kan sägas, att principen ”I haven fått för intet, given också för intet” gäller oinskränkt inom esoteriken. Det är vars och ens plikt, som vet mer, att ge dem kunskap, som vet mindre och vill taga emot.

Det som förefaller Er motsägelsefullt beträffande monadens evighet och dess medvetenhets (och självidentitets) oförstörbarhet, är inte det i själva verket. Ni är inte den första,som finner motsägelser hos Laurency. Sådana motsägelser har hittills visat sig bero på att läsaren inte förstått, läst alltför bokstavligt, inte förmått inse paradoxens berättigande (p. g. a. den relativering den möjliggör; se ”De vises sten” s. 50). För att förstå esoteriken (till skillnad från ett begreppsmässigt begripa, vilket är något helt annat), måste man även kunna förstå dylika paradoxer, som blir oundvikliga, eftersom språket rör sig med absoluta i stället för relativa begrepp. Man måste kunna tänka relativt. Låt oss ha detta i minnet i den följande analysen!

Man får inte fatta begreppen ”oupplöslig, evig, oförstörbar”, som absoluta. De är relativa, liksom begreppen ”allsmäktig, allvetande” (det finns sju slag av ”allsmäktighet” och ”allvetenhet” i kosmos). Det som har uppstått är icke evigt, endast urmaterien är evig i absolut mening.

”All manifesterad materia är av uratomer sammansatt materia (2-49).” Den är upplöslig, vilket innebär att uratomernas sammansättning kan bringas att upphöra, att lägre, mer sammansatt materia kan upplösas i högre, mindre sammansatt materia i en fortgående process. Gränsen för denna upplösningsprocess nås i och med uratomerna som, då de är osammansatta, icke vidare kan upplösas. De krafter som verkar denna upplösnsingsprocess, kan ej upplösa uratomen, eftersom de är av lägre kraftverkan än den urmateriens dynamiska energi (dynamis), som verkar i uratomen.

Den självupplösning det allsmäktiga uratomjaget (1-jaget) kan genomföra är givetvis av ett helt annat slag än den upplösning (och återformning) av den manifesterade materien, som alltid pågår överallt i kosmos. Ty det fulländade uratomjaget är allsmäktigt. Vad innebär det? Det har erövrat den allsmäktiga urmaterieenergien (dynamis). Det är endast denna energi, som kan frambringa uratomer, åstadkomma tomrum (bubblor) i urmateriens absoluta täthet och homogeneitet. Om uratomen nått därhän, att den fullständigt behärskar denna energi, måste den också kunna låta dess verkan upphöra, varvid bubblan omedelbart förintas och ger plats för urmateriens homogeneitet.

Men uratomjaget är naturligtvis inte tvingad göra detta. Allvetenhet och allmakt innebär även fullständig valfrihet. Det kan, om det så önskar, förbli i evighet. Men det önskar det inte, såvida det ej har en uppgift att fylla. På denna högsta nivå kan det inte lära något nytt, alltså själv intet få av vidare liv, endast ge,  endast bringa vidare offer. Det är ”kvitt” gent emot allt och alla.

Eftersom lägre kosmiska jag (i världarna 2-42) ständigt expanderar och så småningom når samma högsta nivå, är ingen där oersättlig. Och ”sysslolösa gudar” finns inte. Alla har en uppgift, nödvändig uppgift, eller ”inträder i det omanifesterade”.

Beträffande den ursprungliga frågan blir svaret att detta är ett skenproblem! Man kan inte ställa frågan ”varför”, fråga efter mening, eftersom en sådan inte finns med uratomernas uppkomst i urmaterien. De uppkommer genom dynamis verksamhet i urmaterien. Denna verksamhet är blind (planlös och omedveten) ehuru allsmäktig. Uratomerna uppstår, bildar alltmera sammansatta atomslag, vari medvetenheten så småningom aktualiseras. Detta är en oundviklig, automatisk och mekanisk process. Först när självmedvetenheten uppstått, kan denna handla ändamålsenligt, söka och nå mål. De olika, allt högre slagen av gudomsriken i solssystemiska världarna 44-43 samt i de kosmiska världarna 42-1, arbetar samfällt på att ge kosmos största möjliga grad av mening för alla monader.

På frågan: ”Varför inte från början förbli i vilan och ovetenheten?”, blir svaret att intet val finnes, eftersom ingen medvetenhet finns, som kan träffa valet. Uratomernas medvetenhet i involveringen är blott potentiell.

Det är värdefullt, kanske nödvändigt att i detta sammanhang beakta skillnaden mellan världsåskådningens ofrånkomliga, konstanta grunder för vår existens och livsåskådningens mening och mål (vår valfrihet inom ramarna för det ofrånkomliga, varom vi får kunskap genom världsåskådningen).

Det är heller inte riktigt att säga att slutmålet är startpunkten. (Det är det även om 1-jaget väljer att inte ingå i det omanifesterade, eftersom värld 1 är utgångspunkten för involveringen). Det är detsamma som att frånkänna allt som varit däremellan all betydelse. Monaden har under denna manifestationsprocess från ovetenhet och vanmakt upplevt högsta möjliga grad av meningsfullhet, högsta grad av glädje, lycka och sällhet i gemensamt arbete med andra för att bereda oräkneliga monader möjlighet att som de vandra samma väg mot allt större meningsfullhet både för dem själva och för dem de därmed kan hjälpa i utvecklingen. Vi har fått denna oerhörda gåva av andra före oss, vi ger den vidare till andra efter oss, och så fortgår den kosmiska ”stafetten” utan början och utan slut. Målet är inte enbart slutmålet, ty i så fall vore allt utan mening, utan på varje nivå har individen ett mål; att göra den insats bara han kan på sin nivå samt att nå närmast högre. Vägen själv blir lika mycket målet. Ingenting tillåtes stagnera i denna manifestationsprocess, allt måste vidare.  Så småningom nås högsta nivån och när insatsen att göras på den nivån är fullbordad, återstår intet mer för monaden, allt är genomgånget, allt är erfaret, allt är utfört – allt utom det sista; ”inträdet i det omanifesterade” ... 

 ”The soul of things is sweet,

 The heart of being is eternal rest”

 

som Arnold uttrycker det så vackert i sin ”The Light of Asia”

Ett felsteg blir livet endast då man lever utan att tjäna det hela.

 

Med vänlig hälsning

Lars Adelskogh

 

Utlagt på internet den 20 januari 2008.