SJÄLVTILLITENS

LÅNGA TANKE

 

 

Självtillit är livsförståelse. Självtillit är insikt i och förståelse för tillvarons och allt livs orubbliga lagenlighet, som omöjliggör gudomligt godtycke av något som helst slag.

 

Självtillit är tillit till livslagarna för frihet, enhet och självförverkligande. Självtillit är insikt i och förståelse för individens potentiella gudomlighet, omistliga rätt till frihet och allt livs oförstörbara enhet.

 

Självtillit är tillit till mitt omedvetna såsom källan till allt ljus, all ledning. Alla livets krafter står till mitt förfogande. Det är min sak att finna de sätt, på vilka jag kan ta till vara dessa outtömliga krafter.

 

Självtillit är utvecklingens förnämsta faktor, grunden till självbestämdhet och självförverkligande, förutsättning för den tillspetsade målmedvetenhet, som innebär orubblig uthållighet och effektivitet i strävan mot målet.

 

Självtillit är ingenting som jag utan vidare tar mig. Såsom latent, förut förvärvad egenskap yttrar sig självtilliten i oreflekterad omedelbarhet och spontaneitet. Har jag den icke medfödd, måste jag förvärva den genom insikt, arbeta fram den till viljesak genom tanke och känsla.

 

Självtillit är oberoende av framgång eller misslyckande, de illusioner som brister vid påfrestning, människors beröm och klander eller egen bristande förmåga.

 

Självtillit är mod – fysiskt mod, emotionalt mod, mentalt mod. När jag har självtillit, vågar jag vara jag själv, enkel, okonstlad, omedelbar, vågar tänka, känna, handla, vågar vara okunnig, vågar tvivla, vågar försvara frihet och rätt. När jag har självtillit, är jag fri från förmörkande, fördummande, förlamande rädsla för vred, nyckfull gud, rädsla för ödets slag, för dålig skörd, för människor, för att göra misstag, för att bli bedragen, för att följa ädla ingivelser, rädsla för alla fientliga yttre och inre krafter, ja från allt detta är jag fri, blott jag har självtillit.

 

Självtillit är tillit till jagets potentiella gudomlighet, dess oförlorbara delaktighet i kosmiska totalmedvetenheten, som det är dess uppgift att förvärva allt större medveten delaktighet i. Det är genom upplevelser, bearbetning av erfarenheterna och experiment, som människan utvecklas. Det finns ingen anledning att ängslas för att tiden ej skall räcka till: det antal inkarnationer individen får för sin utveckling är obegränsat.

 

Självtillit är en egenskap, som alla förr eller senare måste förvärva. Första förutsättningen för berättigad tillit till eget omdöme är att ha bemästrat hylozoiken.

 

Allt liv utvecklas. Allt liv befinner sig på den utvecklingsskala som leder från okunnighet och oförmåga till allvetenhet och allmakt. På varje utvecklingsnivå är individen relativt fullkomlig i förhållande till allt lägre och relativt ofullkomlig i förhållande till allt högre. Individen har de ofullkomligheter som tillhör hans nivå. Att döma är att klandra en människa för att hon befinner sig där hon är, att hon icke nått högre, icke förvärvat felande egenskaper. All jämförelse med andra individer, högre eller lägre, är bevis på livsokunnighet, är oberättigad och felaktig. Individen är underlägsen alla på högre nivåer, vilka han i sinom tid skall nå. Att inse egen begränsning är tecken på ökad insikt och förståelse. Ingen som vill det rätta är på fel väg.

 

Människan får all den hjälp hon behöver för att utvecklas. Men arbetet måste hon, enligt lagen för självförverkligande, utföra själv.

 

Till varje pris måste människan lära sig stå på egna ben och handla på egen hand. Lagen för självförverkligande är en orubblig lag: människan måste själv förvärva självtillit och självbestämdhet, innan hon är färdig som människa. Hon måste kunna, oberoende av någon annan, lösa alla de livsproblem som förekommer i hennes världar.

 

Sök själv sanningen och lita till ditt eget omdöme, hurudant det än är! Det är bättre än att fästa sig vid andras utsagor, omdömen och påverkningar. Individen måste lära sig lita till sitt förnuft och till sin Augoeides, som upplyser, när han kan få göra det.

 

Den tillit, som Augoeides vill att vi skall förvärva, är icke tilliten till ett annat väsen, någon ”gud”. Det är den opersonliga tilliten till vår egen potentiella gudomlighet (gud immanent), vetskapen om att vi en gång ska bli vad vi potentiellt är, tillit till ”Livet”, tillit till de orubbliga livslagarna.

 

Min Augoides: Led mig från overklighet till verklighet, led mig från mörker till ljus, led mig från död till odödlighet.