Berättelsen om Gautama, Ikshvâkus stamfader

 

Ur Gilgit-handskriften av Sanghabhedavastu, som är den 17:e och sista delen av Mûlasarvâstivâdin-buddhisternas Vinaya. Översättning från sanskrit av Lars Adelskogh.

 

Berättelsens förhistoria: På besök i sin hemstad Kapilavastu blir Gautama Buddha mycket vördnadsfullt mottagen av sina släktingar, Gautamaerna, som ber honom förtälja släktens äldsta historia. Buddha avstår med hänvisning till att andra andliga lärare skulle kunna uppfatta något dylikt som självberöm. I stället ber Buddha en av sina främsta lärjungar, Mahâmaudgalyâyana, att berätta. Mahâmaudgalyâyana försätter sig i djup meditation och skådar bakåt i det längst förflutna. Därefter förtäljer han en lång historia (som till större delen återfinns i Pâli-kanons Aggaññasutta) om hur människorna först levde mycket, mycket länge som ljusvarelser bland âbhâsvara-devaerna, livnärde sig av idel tanke och glädje, men hur de sedan steg för steg föll ned i en sinnlig och fysisk tillvaro av allt grövre slag, varpå kampen för tillvaron började, sexuellt begär, ägandebegär, hat, lögn och brottslighet uppstod, varför människorna måste utse en ledare att skipa rätt mellan sig, den förste konungen, Mahâjanasammata (som betyder ”den av folkets stora massa gillade”). Från Mahâjanasammata härstammar genom otaliga mellankommande led Gautama Buddhas anfäder. Det är alltså Mahâmaudgalyâyana som berättar:

 

Konung Karna (”Öra”), o Gautamaer, hade två  (söner), Gautama och Bharadvâja. Av dessa var Gautama en som fröjdades åt att leva tillbakadragen från världen, medan Bharadvâja fröjdades åt (att få styra) riket. Han (Gautama) såg hur fadern styrde riket dels rättvist (egentligen: med dharma), dels orättvist (med icke-dharma). Han tänkte: ”Också jag kommer efter min far att bli konung, också jag kommer att styra riket dels rättvist, dels orättvist, varefter jag kommer att hamna i helvetet  (kommer att bli en som är bestämd för helvetet). Kanske tiden nu är inne för mig att vandra bort från hemmet till hemlösheten.” Med denna insikt begav han sig till konung Karna, föll för hans fötter och gav tillkänna: ”Pappa, ge mig tillåtelse att med tro vandra bort från hemmet till hemlösheten.” Han (konungen) sade: “Min son, detta (rike), för vars skull man förrättar (blodiga) offer, utgjuter dryckesoffer, övar späkningar, detta rike har fallit i din hand (på din handflata). Efter mig kommer du att bli konung. Varför skall du vandra bort? Han (Gautama) svarade: ”Pappa, det är mig inte möjligt att styra riket dels rättvist, dels orättvist. Tillåt mig därför att vandra bort.” Med vetskap om (sonens) obändig(a) envishet gav konungen då sin tillåtelse.

Just vid denna tid bodde en rishi vid namn Krishnadvaipâyana (betyder Svarte Dvaipâyana) på en viss eremitboplats. Då begav sig prins Gautama med konungens tillåtelse, glad, nöjd, förtjust, glädjedrucken och på det bästa humör till rishi Krishnadvaipâyana, trädde inför honom med ett disciplinerat uppförande, föll för hans fötter och sade: ”(Jag) önskar munkens ställning, invig mig till munk!” Han (K.) invigde honom (G.) till munk. Rishi Krishnadvaipâyana livnärde sig (endast) av frukter, rötter och vatten. Han (G.) blev känd under namnet rishi Gautama. (Så) uppstod namnet rishi Gautama.

En tid därefter avled emellertid konung Karna. Prins Bharadvâja insattes i konungens makt och värdighet och regerade det fäderneärvda riket. (Ytterligare) en tid därefter sade rishi Gautama till sin lärare: “Mästare, jag kan inte leva (enbart) på växter från skogen. Jag vill bege mig ned till utkanten av byn. Han (mästaren) svarade. ”Gott, min son. Antingen det är i byn eller i skogen, som rishin lever, måste han i alla avseenden vakta sina sinnen. Gå du till närheten av Potala(ka), bygg dig en hydda av grenar och löv och gör den till din boning.” ”Ja, mästare,” sade rishi Gautama och byggde i närheten av Potalaka en hydda av grenar och löv och slog sig ned (där).

Vid denna tid bodde i Potalaka en sköka (eg.: en kvinna som levde på sin kropp eller skönhet), och där (fanns) även en skurk vid namn Mrinâla. Han lät skicka (fina) kläder och smycken (till henne) för (att få idka köns-) umgänge (med henne). Hon satte på sig dessa kläder och smycken och skulle ge sig iväg (för att träffa Mrinâla). Men en annan man infann sig och hade med sig fem hundra kârshâpanaer. (Han sade): ”Bhadrâ, kom, ha umgänge med mig!” Hon tänkte: ”Om jag går (med honom), så får jag fem hundra kârshâpanaer. Dessutom vore det ohövligt att avvisa en (kund), som kommit hem till mig, för att gå till en annan.” Hon skickade (därför) sin tjänsteflicka med orden: ”Gå till Mrinâla och säg att frun hälsar: ’Jag är inte riktigt klar ännu, jag kommer senare.’” Hon gick också och sade (detta) till honom. Också han (var) en människa som hade mycket att stå i. Han hade umgänge med henne och gav sig sedan av redan i första nattväkten.  Hon tänkte: ”Det är gott om tid, jag hinner tjusa honom (M.) också.” Hon sade återigen till tjänsteflickan: ”Gå och meddela Mrinâla: ’Frun är färdig, säg vilken park hon skall komma till!’” Hon gick och sade (detta) till honom. Han sade: ”Ömsom (är) din matmor färdig, ömsom (är) hon inte färdig.” Flickan var i delo med henne, (och) hon förklarade allt: “Herre, det (var) inte så att hon inte (var) färdig. Men inte nog med det. Hon har haft umgänge med en annan i dina kläder och smycken.” Det tillstånd av besatthet med begär och åtrå, som han befunnit sig i, hade (nu) gått över. Han råkade (i stället) i ett tillstånd av besatthet med ont uppsåt. Full av vrede sade han: ”Flicka, gå till Bhadrâ och säg: ’Mrinâla säger: gå ut till den där parken!’” Hon gick och sade (detta) till Bhadrâ.

Sedan gick hon (Bh.) ut till parken. Skurken Mrinâla sade till henne: ”Är det vad som anstår sig, att du har umgänge med en annan man i mina kläder och smycken?” Hon sade: ”Herre, det är mitt fel. Men kvinnokönet begår alltid misstag. Förlåt!” Då drog han, full av vrede, svärdet ur skidan och bragte henne om livet. Då skrek tjänsteflickan högt: ”Frun är mördad! Frun är mördad!” En hop människor hörde (skriken) och kom springande från alla håll ända fram till det eremitställe där Gautama bodde.

Då blev skurken Mrinâla skräckslagen, kastade det blodsudlade svärdet framför Gautama och uppgick i den stora folkhopen. Men när den stora folkhopen fick syn på det blodsudlade svärdet, sade den: ”Det är den här munken, som har bragt Bhadrâ om livet.” Sedan omringade de rishi Gautama och sade, fulla av vrede: ”Hör du, munk, du bär rishiflaggan men begår en sådan här handling!” Han sade: ”Vad då för handling?” De sade: ”Du har haft umgänge med Bhadrâ och bragt henne om livet.”

Han sade lugnt: ”Det är inte jag, som har begått denna gärning.” Fastän han talade lugnt, bakband den stora folkhopen hans armar hårt med ett rep och förde honom inför kungen (och sade): ”Ers majestät! Denne munk har haft umgänge med Bhadrâ och bragt henne om livet.” Kungar är inte sådana som undersöker (rättsfall) ordentligt. Han (kungen) sade: ”Om det är så (som ni säger), så gå! Sätt honom på en påle! Denne munk har jag (härmed) överlämnat (till er).

Därpå knöt man en krans av oleander om halsen på munken, omringade honom med (en poliseskort av) blåklädda män med dragna vapen, kungjorde (hans brott och domen över honom) vid väg- och gatukorsningar och på kungöringsställen, förde ut honom (ur staden) genom den södra stadsporten och satte honom, alltjämt levande, på en påle.

Hans mästare Krishnadvaipâyana kom efter en stund till hans eremitboning, men när han, ytterligare en stund efter att han hade kommit, inte såg (Gautama), började han söka efter (honom) här och där, tills han såg (honom) uppsatt på pålen. Snyftande, med ögonen fulla av tårar och med ett tal, som av medkänslan och sorgen kom dröjande, frågade han:  ”Ack, min son, vad är detta?” Han (G.) svarade också med snyftande stämma och svag av smärtorna från sitt banesår: ”Mästare, (det är mina förflutna) gärningar. Vad kan det annat vara (som låtit mig drabbas av detta)?” Han (K.) sade: ”Min son, du är inte sårad eller skadad!” (G. svarar: ) ”Pappa, jag är skadad till kroppen men inte till sinnet.”

”Min son, hur skall (jag) kunna veta (det)?” ”Mästare, jag skall villfara din begäran. Lyssna! Så sant det är, så sant det är sagt att jag är skadad till kroppen men inte till sinnet, så sant är det, så sant är det sagt att Mästarens svartfärgade hud må bli guldfärgad.” Denne store ande (G.) hade en välutvecklad viljestyrka. Omedelbart efter att han hade uttalat detta, försvann rishi Krishnadvaipâyanas svartfärgade hud (och) en guldfärgad uppstod (i stället). Snart spreds ryktet om att Svarte Dvaipâyana (Krishnadvaipâyana) hade blivit Gyllene Dvaipâyana (Suvarnadvaipâyana). Hans (namn blev också) Suvarnadvaipâyana. (Så) uppstod namnet Suvarnadvaipâyana. Han blev högst förvånad.

Sedan sade rishi Gautama: ”Mästare, vilket blir mitt öde, när jag har gått bort från denna världen? Vilken återfödelse, vilken framtid (får jag)?” Han (S.) svarade: ”Min son, brahminerna brukar säga, ’Mannen utan son får inget (gott) öde.’ Har du avlat någon avkomma?” (G. svarade:)“Mästare, jag är bara en yngling utan erfarenhet av kvinnliga ting. Fastän far uppmanade mig med syfte på (att jag skulle delta i styrelsen av) riket, blev jag munk. Hur skulle jag kunna ha fått någon avkomma?” (S. sade:) ”Om så är, måste du (i stället) dra dig till minnes erfarenheter av tidigare (sexuella) njutningar.”(G. svarade:) ”Mästare, jag överväldigas nu av svåra smärtor, livsviktiga kroppsdelar har blivit genomskurna, lederna har lösgjorts, mitt sinne är helt upptaget av (den annalkande) döden. Hur skall jag kunna dra mig till minnes erfarenheter av tidigare (sexuella) njutningar?” Hans mästare hade förvärvat de fem övermänskliga förmågorna. Med magisk kraft skapade han ett väldigt skyfall, regndropparna föll ned på hans (G.:s) kropp. Tack vare den kalla, våta vindens beröring dämpades smärtan. Han började dra sig till minnes erfarenheter av tidigare (sexuella) njutningar. Efterhand och genom hans ihågkomst av samlagets lidelse föll två droppar säd, blandade med blod, ned (på marken). Fyra ting är ofattbara för tanken: tanken om en själ, tanken om världen, tanken om karmas mognad hos levande varelser och tanken om buddhaförmågans räckvidd hos buddhaerna. Dessa två sädesdroppar framträdde som (”förvandlades till”) två ägg. När solen gick upp, hettades de upp av solens strålar och sprack. Två prinsar föddes.

Inte långt därifrån fanns en plantering (vâta) med sockerrör (ikshu). De två (unga prinsarna) gick in i den. Därefter blev solens strålar alltmer lysande. Rishi Gautama brändes av solstrålarna och dog. Då kom rishi Suvarnadvaipâyana. Han såg att (G.) hade dött. Nära pålen såg han de två spruckna äggen, äggskalen (kapâlâni; ordet kapâla betyder såväl äggskal som huvudskalle, kranium) låg (där). Han vandrade fram och tillbaka i sockerrörsplanteringen, tills han fick se de två prinsarna. Han började fundera: ”Vems är dessa gossar?” Han insåg att det var rishi Gautamas. Då väcktes hos honom en mycket stark kärlek. Han tog dem till eremitboningen, gav dem att dricka, gav dem att äta och uppfostrade dem. Han tog sig också för att ordna deras namngivningsceremoni: ”De föddes genom att de hettades upp av solens strålar, när solen gick upp. Därför (skall de sägas vara av) solklanen.” (Så) uppkom namnet solklanen. (De var) rishi Gautamas söner, Gautamaer. (Så) uppkom det andra namnet, Gautamaer. Eftersom de hade utgått ur hans (G.:s) egen kropp (ordet anga betyder kropp), var de Ângirasaer. (Så) uppkom det tredje namnet, Ângirasaer. Eftersom de togs från en sockerrörsplantering (ikshuvâta), var de Ikshvâkaer. (Så) uppkom det fjärde namnet, Ikshvâkaer .

En tid därefter dog konung Bharadvâja utan söner. Ministrarna samlades och började rådpläga. (De sade: ) ”Herrar, vem skall vi nu smörja till konung?” Några sade: ”Hans broder Gautama blev munk bland rishierna. Enligt tronföljden är riket hans. Honom skall vi smörja.” De avslutade rådplägningen och begav sig till rishi Suvarnadvaipâyana. När de kommit till honom, föll de för hans fötter och sade: ”Store rishi, vart har Gautama gått?” Han svarade: ”Det var ju ni, som lät döda honom!” ”Store rishi, vi minns inte ens hur han såg ut. Hur kan vi (då) ha låtit döda honom?”

(S. sade: ) ”Jag skall hjälpa er att minnas.” ”Utmärkt” (, sade ministrarna). När han hade fått dem att minnas, sade de: ”Store rishi, om det är så (som du säger), skall hans namn inte nämnas mer. Han var en förbrytare, han skall inte prisas.” (S.: ) ”Vilken brottslig handling skulle han ha utfört?” (De svarade: ) ”Den och den.” (S.: ) “Han var ingen förbrytare. Det var en oskyldig, en oförvitlig, som ni lät döda.” (Ministrarna: ) ”Hur så?” Han berättade (då för dem) utförligt om vad som hade hänt. De blev förtvivlade och sade: ”Store rishi, om det är så (som du säger), är det vi som är brottslingarna, inte han.” De gjorde även ett sådant (motsvarande) uttalande.

Och de två gossarna gick fram till rishin. Ministrarna sade: ”Store rishi, vems är dessa gossar?” Han svarade: ”Hans egna.” (Ministrarna:) ”Hur har de kommit till? Vilka är deras namn?” Han berättade det för dem alltifrån begynnelsen (och) utförligt. När ministrarna fått höra detta, blev de högst förvånade. Med rishins tillåtelse smorde de den äldste av prinsarna till konung (smorde honom med kunglig smörjelse). Han dog emellertid utan (att ha fått någon) son. Därefter smordes den andre, den yngre. Hans namn blev konung Ikshvâku (Ikshvâkurâja). (Så) uppkom namnet Ikshvâkurâja. O Gautamaer! Tack vare att konung Ikhsvâku fick söner och sonsöner, närmare och fjärmare ättlingar, blev det åter ett hundra hundraden (alltså tiotusen) av Ikshvâku-konungar i staden Potalaka.

 

Den svenska översättningen copyright © Lars Adelskogh 2006