Brev nr 22

Utdrag ur ett brev av K.H. till Hume. Mottaget för min läsning mot slutet av säsongen 1882. (A.P.S.)

Har det någonsin slagit Er – och nu från Er västerländska vetenskaps ståndpunkt betraktat och på förslag av Ert eget jag, som redan tagit fasta på det väsentliga i varje sanning, berett att förlöjliga den felaktiga föreställningen – har Ni någonsin anat att såväl den universella som den ändliga, mänskliga intelligensen kunde ha två egenskaper eller en tvåfaldig förmåga – den ena den viljebestämda och medvetna, den andra den icke-viljebestämda och omedvetna eller mekaniska förmågan? Dessa båda förmågor är en filosofisk nödvändighet, om det vanskliga i många teistiska och antiteistiska satser skall övervinnas. Möjligheten av den förstnämnda eller viljebestämda och medvetna egenskapen vad avser den oändliga intelligensen, oaktat vad alla jag i hela den levande världen påstår – förblir för alltid blott en hypotes, medan den ifråga om den ändliga intelligensen är ett vetenskapligt och bevisat faktum. Den högste planetanden är lika okunnig om den förstnämnda som vi är, och hypotesen kommer att förbli en sådan även i nirvana, då den ju är en möjlighet man blott kan sluta sig till antingen där eller här.

Tag till exempel den mänskliga intelligensen i samband med kroppen. Människan har två klart skilda fysiska hjärnor: storhjärnan med sina två halvor i främre delen av huvudet – ursprunget till de med viljan sammanhängande nerverna; och lillhjärnan, förlagd till bakre delen av skallen – upphovet till de nerver som icke står under viljans kontroll och som är de redskap som intelligensens omedvetna och mekaniska förmågor verkar genom. Och svag och osäker, som människans kontroll över sina icke-viljebestämda funktioner kan vara, såsom blodomloppet, hjärtverksamheten och andningen, i synnerhet under sömnen – hur mycket starkare, hur mycket mäktigare framstår människan likväl icke såsom herre och härskare över den blinda molekylära rörelsen – de lagar som styr hennes kropp (ett bevis härför har vi i adeptens och även den vanlige yogins fenomenala krafter) än den som Ni vill kalla Gud framstår över Naturens oföränderliga lagar. Däri motsatt den ändliga, är den "oändliga intelligensen", som vi så kallar den endast för överenskommelsens skull, ty vi kallar denna den oändliga kraften – uppvisar endast sin lillhjärnas funktioner, varvid dess förmodade storhjärna antas finnas till, såsom ovan sagts, men enligt den hypotes som härletts från den kabbalistiska teorin (riktig i varje annat förhållande) om att makrokosmos är prototypen till mikrokosmos. Så långt vi vet, varvid dess bekräftelse genom den moderna vetenskapen vinner blott föga beaktande – så långt de högsta planetandarna har konstaterat (vilka, lägg det noga på minnet, står i samma förhållanden till den transkosmiska världen, tränger bortom den ursprungliga slöjan av kosmisk materia, liksom vi måste gå bortom slöjan över denna vår grova fysiska värld –), uppvisar den oändliga intelligensen för dem liksom för oss intet mer än de regelbundna, omedvetna slagen av naturens eviga och universella puls genom myriaderna världar såväl innanför som utanför vårt solsystems ursprungliga slöja.

Så långt – vet vi. Inom och till den yttersta gränsen, till den yttersta randen av den kosmiska slöjan vet vi att faktum är riktigt – på grund av egen erfarenhet; för den information som samlats om det som sker därbortom är vi tack skyldiga planetandarna, vår välsignade herre Buddha. Detta kan naturligtvis betraktas som andrahandsinformation. Det finns de som, hellre än att böja sig för det vittnesmål fakta avger, betraktar också planetgudarna som "vilsegångna" okroppsliga filosofer, om icke rent ut lögnare. Må så vara. Envar är herre över sin visdom, lyder ett tibetanskt ordspråk, och det står honom fritt att antingen hedra eller förnedra sin slav. Jag skall emellertid fortsätta till deras fromma som alltjämt kan fatta min förklaring av problemet och förstå lösningen.

Det är den särskilda förmågan hos den oändliga intelligensens icke-viljebestämda kraft – vilken ingen torde ens överväga att kalla Gud – att i evighet involvera subjektiv materia till objektiva atomer (Ni torde erinra Er att de två adjektiven brukas endast i en relativ betydelse) eller kosmisk materia, som sedan utvecklas till form. Och det är likaledes samma icke-viljebestämda mekaniska kraft, som vi ser så intensivt verksam i alla de oföränderliga naturlagarna – vilka behärskar och styr det som kallas universum eller kosmos. Det finns somliga nutida filosofer, som av rörelsen torde vilja bevisa existensen av en skapare. Vi säger och bekräftar att denna rörelse – den universella, eviga rörelse, som aldrig upphör, aldrig minskar eller ökar sin hastighet, icke ens under skedena mellan pralayaerna eller "Brahmâs nätter", utan fortfar liksom en igångsatt kvarn, antingen den har något att mala eller ej (ty pralaya betyder den temporära förlusten av varje form men ingalunda förstörelsen av den kosmiska materien, vilken är evig) – vi säger att denna oupphörliga rörelse är den enda eviga och oskapade gudom vi är i stånd att erkänna. Att betrakta Gud som en intelligent ande och samtidigt godtaga att han är absolut immateriell är att bilda begreppet av ett icke-väsen, ett rent tomrum. Att betrakta Gud som ett väsen, ett jag och att av någon outgrundlig anledning ställa hans intelligens under en skäppa är det mest fulländade nonsens. Att utrusta honom med intelligens trots den blinda brutala ondskan är att göra honom till en djävul – en synnerligen gemen Gud. Ett aldrig så jättelikt väsen, som upptar rum och har längd, bredd och tjocklek, är alldeles visst en mosaisk gudom. Antag ett "icke-väsen", och med blott en princip hamnar ni direkt i den buddhistiska ateismen eller den vedantiska primitiva akosmismen. Det som ligger bortom och utom formens världar, och väsendets, i världar och sfärer i sitt mest förandligade tillstånd – (och vill Ni törhända tillmötesgå oss med att säga oss var detta bortom kan finnas, eftersom universum är oändligt och gränslöst?) är det meningslöst för någon att söka, då ju icke ens planetandarna äger någon kunskap om eller förnimmelse av detta. Om våra största adepter och bodhisattvaer aldrig trängt bortom vårt solsystem, – och den tanken synes underbart väl passa Er förutfattade teistiska teori, ärade Broder – borde de veta tillvaron av andra dylika solsystem med lika stor matematisk visshet som den, varmed alla västerländska astronomer vet existensen av osynliga stjärnor de aldrig kan nalkas eller utforska. Men om det som ligger inom världarna och systemen, icke i det trans-infinita (för att använda ett egendomligt uttryck) – utan snarare i det cis-infinita, i den renaste och ofattbara immaterialitetens tillstånd, vet ingen eller kommer någon någonsin att yttra sig, alltså är det något för universum obefintligt. Det står Er fritt att till detta eviga vakuum förlägga Er gudoms intellektuella eller viljebestämda förmågor – om Ni kan föreställa Er något sådant.

Samtidigt kan vi säga att det är rörelsen, som styr naturlagarna, och att den styr dem liksom den mekaniska impuls som rinnande vatten har och som framdriver detta antingen i ett flöde eller utmed hundratals fåror det kan råka på vägen och antingen dessa fåror är naturliga rännor eller kanaler som beretts på konstlad väg av människohand. Och vi hävdar att, varhelst det finns liv och tillvaro och i hur förandligad form som helst, det icke finns plats för moraliskt styre, än mindre för någon moralisk styresman – någon varelse som på en gång varken har form eller upptar rum! Sannerligen, om ljuset skiner i mörkret och mörkret icke begriper det, är det därför att naturens lag är sådan. Men hur mycket mer suggestivt och innehållsdigert är det inte för en som vet att säga att ljuset kan ännu mindre begripa mörkret, ej heller någonsin känna det, eftersom det dödar varhelst de tränger in och utplånar det ögonblickligen. Ren och likväl viljande ande är en absurditet för viljande intelligens. Resultatet organismen kan inte finnas till oberoende av en organiserad hjärna och en organiserad hjärna skapad ur intet är en ännu större villfarelse. Om Ni frågar mig, "Varifrån kommer då de oföränderliga lagarna? – lagar kan inte skapa sig själva" – så frågar jag i min tur Er – och varifrån kommer deras föregivne skapare? – En skapare kan inte skapa eller göra sig själv om hjärnan inte gjorde sig själv, ty detta vore att hävda att hjärnan verkade innan den fanns. Hur kunde då intelligensen, resultatet av en organiserad hjärna, verka innan dess skapare gjordes?

Allt detta påminner om kampen i skolans högsta klass om att vara bäst och lärdast. Era läror strider för mycket mot era teorier, och då kan vi lätt lämna frågan och tala om något annat. Studera de nepalesiska svabhavikaernas lagar och läror. De bildar den främsta buddhistiska skolan i Indien, och ni kommer att finna dem vara de lärdaste och mest vetenskapligt logiska lärdomskämparna i världen. Deras plastiska, osynliga, eviga, allestädes närvarande, omedvetna svabhavat är kraft eller rörelse, som ständigt alstrar sin elektricitet, vilken är liv.

Ja: det finns en kraft lika oändlig som tanken, lika mäktig som den gränslösa viljan, lika fin som den livets essens, som är så ofattbart skrämmande i sin sönderslitande kraft att den skulle skaka samman världsalltet till sitt centrum, om den blott användes som hävstång, men denna kraft är icke Gud, eftersom det finns människor som har lärt hemligheten att underkasta den sin vilja, när det varit nödvändigt. Skåda Er omkring och se de myriader yttringar av liv, så oändligt månggestaltade; av liv, av rörelse, av förändring. Vad är det som orsakat dessa? Ur vilken outtömlig källa har de sprungit, genom vilken kraft? Ur det osynliga och subjektiva har de inträtt på vårt lilla område av synligt och objektivt. Barn av akasha, konkreta evolutioner ur etern, är det kraften som bragt dem till förnimbarhet, och kraften skall med tiden avlägsna dem ur människans åsyn. Varför skulle denna växt där till höger i Er trädgård ha alstrats med en sådan skepnad och den andra där till vänster med en helt olik? Är dessa icke resultaten av kraftens olika inverkningar – olika växelverkningar? Under förutsättningen av en fulländad enformighet av verksamheter i hela världen skulle vi få en formernas, färgernas, skepnadernas och egenskapernas fullständiga likhet i hela naturens rike. Det är rörelsen med den åtföljande striden, neutraliseringen, jämvikten, växelverkan, som den härskande oändliga mångfalden beror på. Ni talar om en intelligent och god (attributet är ganska olyckligt valt) Fader, en moralisk ledare och styresman för världsalltet och människan. Omkring oss råder ett visst tingens tillstånd, som vi kallar normalt. I detta kan intet hända som övergår vår vardagliga erfarenhet. "Guds oföränderliga lagar." Men antag att vi ändrar detta tillstånd och får övertaget över honom utan vilken icke ens ett hårstrå faller av vårt huvud, som man säger i Västerlandet. En luftström når mig från den sjö, vid vilken jag nu med halvt förfrusna fingrar skriver Er detta brev. Med en särskild sammansättning av elektriska, magnetiska, odyliska eller andra inflytanden ändrar jag den luftström, som gör mina fingrar stela, till en varmare bris. Jag har gått emot den Allsmäktiges avsikt och med min vilja störtat honom från hans tron! Jag kan göra det eller, när jag inte vill att naturen frambringar besynnerliga och alltför synliga fenomen, tvingar jag mitt naturseende, naturpåverkande jag inom mig att plötsligt vakna till nya förnimmelser och känslor och är sålunda min egen skapare och härskare.

Men tror Ni att Ni har rätt, när Ni säger att "lagarna uppstår"? Oföränderliga lagar kan inte uppstå, eftersom de är eviga och oskapade, framdrivs i evigheten, och att Gud själv, om något sådant funnes, aldrig kunde ha makten att hejda dem. Och när sade jag att dessa lagar vore slumpartade i sig? Jag menade deras blinda växelverkan, icke lagarna eller rättare sagt lagen – eftersom vi erkänner endast en lag i universum, harmonins eller den fulländade jämviktens lag. Att en man, som är begåvad med en så skarpsinnig logik och en så fin uppfattning av ideers innebörd i allmänhet och av ords i synnerhet – en man, som är så noggrann som ni vanligen är, skulle låta undslippa sig ordflöden om en "allvis, mäktig och kärleksfull Gud", förefaller minst sagt besynnerligt. Jag protesterar inte alls, som Ni synes tro, mot Er teism eller en tro på något slags abstrakt ideal, men jag kan inte låta bli att fråga Er hur Ni vet eller kan veta att Er Gud är allvis, allsmäktig och kärleksfull, när allt i naturen, den fysiska och moraliska, bevisar att ett sådant väsen, om han finns, är raka motsatsen till allt Ni säger om honom. En egendomlig förvillelse och en som synes överväldiga själva Ert intellekt.

Svårigheten med att förklara att "ointelligenta krafter kan ge upphov till högt intelligenta varelser som oss själva" övervinns med cyklernas eviga framåtskridande och evolutionens process, som under sin gång ständigt fulländar sitt verk. Då Ni inte tror på cykler, är det onödigt för Er, min käre Broder, att bekämpa teorin och tvista om den i det oändliga. Icke heller har jag någonsin gjort mig skyldig till det kätteri jag anklagas för beträffande ande och materia. Uppfattningen om ande och materia som helt skilda åt och båda eviga skulle förvisso aldrig ha fallit mig in, hur litet jag än må veta om dem, ty det är en av ockultismens elementära och grundläggande läror att de två är ett och att de är åtskilda blott i sina respektive yttringar och endast i sinnevärldens begränsade förnimmelser. Långt ifrån att "brista i filosofiskt djup" visar alltså våra läror endast en princip i naturen – ande–materia eller materia–ande, varvid den tredje, det yttersta absoluta eller kvintessensen av de två – om jag får använda en term som i den föreliggande användningen är felaktig – förlorar sig bortom själva "gudarnas" eller planetandarnas andliga förnimmelser. Denna tredje princip, säger de vedantiska filosoferna, är den enda verkligheten, varemot allt annat är maya, då ju ingen av de mångskiftande manifestationerna av ande–materia eller purusha och prakriti någonsin betraktats i något annat ljus än det av sinnenas tillfälliga villor. Även i den föga mer än skissartade filosofi Isis lämnar finns denna idé klart utförd. I boken Kiu-te kallas anden materiens yttersta sublimering och materien andens kristallisering. Och ingen bättre belysning kunde ges än i det mycket enkla fenomentet is, vatten, ånga och den sistnämndas slutliga skingrande, liksom fenomenets omvändning i sina efter vartannat följande manifestationer, varvid denna kallas andens fall i alstringen eller materien. Denna treenighet, som upplöser sig i en enhet – en lära lika gammal som tankevärlden – tog några tidiga kristna fasta på, vilka hade lärt den i skolorna i Alexandria, och gjorde om den till Fadern eller den alstrande anden, Sonen eller materien – människan, och den Helige Ande eller den immateriella essensen eller den liksidiga triangelns spets, en idé som ännu i denna dag är framställd i Egyptens pyramider. Således visar det sig än en gång att Ni fullständigt missförstår vad jag menar, så snart jag för korthetens skull använder de uttryck som västerlänningar är vana vid. Men jag måste i min tur anmärka att Er föreställning, att materien endast är den tillfälliga allotropiska formen av ande och skiljer sig från denna såsom träkol skiljer sig från diamant, är lika ofilosofisk som ovetenskaplig från både öster- och västerländsk synpunkt, då ju träkol är ett slags materiell restprodukt, medan materien i sig är oförstörbar och, som jag hävdar, lika ursprunglig som anden – den ande vi känner och kan uppfatta. Berövad prakriti är purusha (anden) oförmögen att manifestera sig, upphör därför att existera – blir till intet. Utan anden eller kraften kunde icke ens det som vetenskapen betecknar såsom "icke levande" materia, de så kallade minerala beståndsdelarna, som när växterna, någonsin ha byggts till en form. Det finns ett ögonblick i varje materieatoms eller -molekyls tillvaro, då av en eller annan orsak andens eller rörelsens eller livets (kalla det vad Ni vill) sista gnista dras bort, och i samma stund, med en hastighet som överträffar tankens blixtsnabba uppfattning, atomen eller molekylen eller molekylsammansättningen förintas för att återgå till den intrakosmiska materiens ursprungliga renhet. Den dras till moderkällan med hastigheten av en kvicksilverkula till centralmassan. Materien, kraften och rörelsen är den fysiska objektiva naturens treenighet, liksom andens–materiens treenighet är den andliga eller subjektiva naturens. Rörelsen är evig eftersom anden är evig. Men inga rörelsesätt kan någonsin uppfattas annat än i samband med materien.

Och nu till Er märkvärdiga hypotes att ondskan med de synder och lidanden som följer i dess släptåg icke är resultatet av materien utan måhända ingår i världsalltets moraliske styresmans visa planer. Tänkbar som denna uppfattning kan synas Er, utbildad i den kristnes ytterst skadliga vanföreställning – "Herrens vägar äro outgrundliga" –, är den alltigenom otänkbar för mig. Måste jag återigen upprepa att de yppersta adepter har genomsökt universum under årtusenden och ingenstädes funnit det ringaste spår av en dylik machiavellisk planläggare – utan överallt samma oföränderliga, obevekliga lag. Ni måste därför ursäkta mig, om jag bestämt avböjer att kasta bort min tid på dylika barnsliga spekulationer. Det är icke "Herrens vägar", utan i stället några synnerligen intelligenta mäns vägar i allt utom någon särskild hobby, som för mig är obegripliga.

Som Ni säger, behöver detta "inte göra någon skillnad mellan oss"– personligen. Men det gör en himmelsvid skillnad, om Ni erbjuder Er att lära av mig och föreslår mig att undervisa Er. För mitt liv kan jag inte fatta hur jag någonsin skulle kunna bibringa Er det jag vet, då ju själva grunderna av det jag vet, det hälleberg varpå det ockulta världsalltets hemligheter är uppbyggda, motsägs av Er utan undantag och a priori. Min mycket käre Broder, antingen vet vi något eller vet vi inte något. Om det förstnämnda gäller, vad gagn har Ni då av att lära, då Ni ju anser att Ni vet bättre? Om det sistnämnda gäller, varför skulle Ni då kasta bort Er tid? Ni säger att det ingenting betyder, om dessa lagar är uttryck för en intelligent medveten Guds vilja, som Ni tror, eller ingår i en icke-intelligent, omedveten "Guds" ofrånkomliga attribut, som jag håller före. Jag säger, det betyder allt, och eftersom Ni uppriktigt tror att dessa grundläggande frågor (om ande och materia – om Gud eller ingen Gud) "onekligen övergår bådas vårt förstånd" – med andra ord att varken jag eller ens våra största adepter kan veta mer än Ni, vad i all världen finns det som jag skulle kunna lära Er? Ni vet att man för att kunna läsa först måste lära sig bokstäverna – ändå vill ni veta skeendet före och efter pralayaerna, varje händelse här på detta klot efter en ny cykels inträde, nämligen ett mysterium som delges vid en av de sista invigningarna, som mr Sinnett fick veta, – ty mitt brev till honom rörande planetandarna var endast tillfälligt – föranlett av en fråga han ställde. Och nu kommer Ni att säga att jag undviker den direkta frågan. Jag har avhandlat underordnade frågor men har inte förklarat för Er allt Ni önskar veta och bett mig säga Er. Jag "slingrar mig" som jag alltid gör. Ursäkta mig för att jag säger emot Er, men det är inte alls så. Det finns tusen frågor, som jag aldrig kommer att få besvara, och det vore att slingra sig, om jag svarade Er annorlunda än jag gör. Jag säger Er rent ut att Ni är ur stånd att lära, ty Ert intellekt är alltför fullt, och det rymmer ingen ledig vrå varifrån en hittillsvarande invånare inte skulle resa sig för att bekämpa och kasta ut nykomlingen. Alltså viker jag inte undan, jag endast ger Er tid att begrunda, draga slutsatser och först noga lära det Ni redan fått, innan Ni kastar Er över något annat. Kraftens värld är ockultismens värld och den enda dit den högste invigde beger sig för att sondera tillvarons hemligheter. Därför kan ingen annan än en dylik invigd veta något om dessa hemligheter. Vägledd av sin guru upptäcker chelan först denna värld, sedan dess lagar, därpå dessas från centrum utgående evolutioner in i materiens värld. Att bli en fulländad adept tar honom många år, men till sist blir han mästaren. Det fördolda har blivit uppenbart, och mysteriet och miraklet har flytt från hans blick för alltid. Han ser hur han skall leda kraften i den ena eller andra riktningen – för att erhålla önskad verkan. Växternas, örternas, rötternas, mineralernas, djurvävnadernas hemliga kemiska, elektriska eller odiska egenskaper är för honom lika välbekanta som Era fåglars fjädrar är för Er. Ingen skiftning i de eteriska vibrationerna kan undgå honom. Han tillämpar sin kunskap, och se, ett underverk! Och han, som började med att förkasta själva tanken att under kan ske, betecknas utan vidare som undergörare och antingen dyrkas av dårarna som en halvgud eller förkastas av ännu större dårar som charlatan! Och låt mig, för att visa Er vilken exakt vetenskap ockultismen är, säga Er att de medel vi betjänar oss av alla finns nedlagda i minsta detalj i en kod, som är lika gammal som mänskligheten, men att envar av oss måste börja från början, inte från slutet. Våra lagar är lika oföränderliga som naturens, och de var kända för människan en evighet innan denna stoltserande stridstupp, den moderna vetenskapen, kläcktes. Om jag inte har givit Er modus operandi eller börjat i fel ände, har jag åtminstone visat Er att vi bygger vår filosofi på experiment och deduktion – såvida Ni inte väljer att ifrågasätta och bestrida detta faktum i likhet med alla de andra. Lär först våra lagar och skola Era uppfattningsgåvor, käre Broder. Kontrollera Era icke-viljebestämda förmågor och utveckla Er vilja i rätt riktning, så kommer Ni att bli lärare i stället för lärjunge. Jag skulle inte vägra det jag har rätt att lära ut. Men jag fick studera i femton år, innan jag kom till lärorna om cykler, och jag fick lära enklare ting först. Men låt oss göra vad vi kan, och vad som än händer, hoppas jag att vi inte skall ha något mer disputerande, vilket är lika gagnlöst som smärtsamt.

 

Ur The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, första uppl. 1923. Översättning från engelska av Lars Adelskogh. Copyright för första upplagan hos T. Fisher Unwin, London. Copyright för senare upplagor hos Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, Indien.

 

 

Några få förklaringar. Brevets mottagare var A. O. Hume, en herre som vid denna tid (1880-talet) innehade en hög post i brittiska kolonialförvaltningen i Indien och för en tid intresserade sig för teosofin. Hume var även en framstående ornitolog och ägde en stor samling uppstoppade fåglar, till vilket hänsyftas på ett ställe i detta brev.

Transinfinit betyder bortom oändligheten, cisinfinit hitom oändligheten.

Teism avser föreställningen om en personlig gud, antiteism dess motsats.